När man inte tävlat på ett par år....

Förra helgen tävlade jag i grappling i avancerade, tyngsta klassen som är  +60 kg. Jag viste att jag inte borde vara anmäld eftersom jag knappt hade tränad på 3 år. Men jag var trött på mig själv som hela tiden sa att den tävlingen skulle jag ställa upp på och då skulle jag vara i form och när det väl var dags, hade jag ändå inte tränat tillräckligt för att känna att jag skulle kunna tävla.....Kändes som om den dagen aldrig skulle komma, när jag tränat tillräckligt. Så jag anmälde mig till en liten tävling ....jag ville se hur mycket jag tappat och vad jag skulle behöva för att kunna tävla på riktigt.

Denna tävling går ut på att man får möta alla i sin pol och vi var 5st så det skulle bli minst 4 matcher. Oj vad nervös jag kände mig på tävlingsdagen.....skulle jag bli totalt överkörd? Tävlingsutvecklingen går i rasande fart och viste inte vad jag skulle förvänta mig.

Träffade många gamla bekanta och värmde upp med Heidie som är från Norrköpingskluppen SBG. På mattan kändes det faktisk bra, hade sagt ifrån om att jag skulle ha med mig en coach från klubben eftersom jag inte tränat ordentligt ville jag inte känna press att prestera. Jag frågade istället min son om han ville vara vid min hörna som stöd och det ville han gärna. Kändes tryckt att ha honom där. Jag vann en mach på armbar och förlorade en på armbar. Jag gick tiden ut på 2 matcher men förlorade i förlängningen, hade inte övat tillräckligt på situations positionen kände jag och vann en mach på walkover.

Och vad tar jag med mig från tävlingen, Kände mig rädd innan jag gick upp på mattan. Men det var inte att jag skulle skada mig utan rädslan var mer...är jag för gammal. De jag möter på tävling snittar max 25 år och jag är 47. Jag har haft åldersnoja sedan jag fyllde 22. kände mig gammal redan då och tyckte att livet sipprade iväg alldeles för fort och jag känner likadant idag. Så mycket jag vill uppleva och livrädd att inte hinna med , vill lära mig tusen saker innan det är försent. Jag har funderat varför jag känner så tror att ett svar är nog att min Pappa dog när han var 43 min Mamma blev sjuk redan som 33 åring och långtidssjukskriven innan hon blev sjukpensionär.

Jag har bestämt mig för att försöka släppa alla rädslors och försöka leva här och nu. För mig är det inte lätt, har alltid strävat fram mot och med facit i handen har jag missat mycket här och nu. Jag vet inte om jag vet hur man gör.

Tränings mässigt vill jag tävla mer och jag hoppas jag ska lyckas ta mig ner till mattan.